Livet går vidare

Tyvärr, inget sentimentalt inlägg med tanke på titeln utan snarare brist på fantasi. Vad händer? Ja, på jobbet är det fullt upp med allt som ska rättas och planeras men äntligen känner jag att det har kommit igång igen och jag har en rytm i vardagen. Som det såg ut innan semesterkoman har både jag och Nicke fullt upp på helgerna så ibland ses vi knappt på hela helgen. I helgen blir det exempelvis Ullared med tjejerna, ja jag vet att det är galet att åka dit en lördag efter löning men resten av hösten är fullbokad. Därefter blir det träning med Izor på söndagen innan min och Likkans valpkurs på kvällen.

Jag måste börja få till apporteringen, läggande och ställande under gång och sen sitter hela ettans program. Det känns så skönt att han är så säker i fria följet att jag egentligen inte behöver oroa mig för om han är med eller ej samt att platsliggningen, inkallning och hopp över hinder sitter fint med fart och allt vad det innebär. Det finns de som tycker att vi startar i ettan ganska sent för en hunds ålder men mitt mål med Izor är varken SM eller landslaget, även om han har kapacitet till det, i mattes mening, vill säga utan det är att vi ska aktivera oss och ha roligt. Vem vet, det kanske kommer senare. Målet, någonstans i framtiden är ett lydnadschampionat med samtliga LP men just nu är det att ta sig igenom första tävlingen utan att spy av nervositet. Izor har stålnerver när det gäller allt sådant, han störs inte av mycket på tävlingsplanen då vi varit ute på träningstävlingar men sen är det ju det där med mattes nerver.

Måndagens lydnadskurs fokuserade mycket på just ställande och läggande under gång samt apporteringen. Vi har fått träna om just läggandet då lilleman fått för sig att om jag sätter mig först och sitter där ett par sekunder innan jag sakta glider ner så ser det nog snyggt ut. Det har varit ett helvete att träna bort allt detta utan en massa hjälper som dessutom blir svåra att träna bort men nu börjar det släppa så smått. Ställande börjar arta sig och nu har vi även kommit så långt i apporteringen att han greppar den när det är "död" eller stilla. Innan har det inte alls varit roligt med en stilla apport utan den ska ju hämtas.

Lex spårträning går fint, han är så duktig. Dessutom har vi fått order av Linda att börja träna om kontakten - igen. Nu är det spårlina som gäller på promenader samt mycket belöning när han tar kontakt och inget tjat eller gräl från min sida, riktigt svårt tycker jag i alla fall. Alltså det krävdes en träningskompis för att få mig att komma på att jag ska träna på samma sak med Lex som jag gjorde med Izor när han var valp. Det är tur att träningskompisarna finns för ibland är man verkligen för trög själv för att inse de mest enkla saker...