Lilla stackars Izor

Jag och Nicklas beslutade oss för att ta en längre promenad igår längs med eljusspåret hemma för det var en sådan fin höstkväll. Sagt och gjort begav vi oss ut och efter en stund utan att vi mött någon motionär beslutade jag mig för att släppa Izor. Lex vågar jag som jag inte ha lös med risk för att han sticker iväg på egna äventyr men Izor är jag säker på. Han höll sig ca fem-tio meter runt oss hela tiden till ungefär halva spåret då han fick korn på en kråka som var urkul att jaga fram och tillbaka i snåret.

Jag tog ingen större notis av honom utan fortsatte gå med inställningen att han får leta upp oss när han ser att vi inte står och väntar på honom. Efter en stund kom han dock inte så vi ropade några gånger men hörde inget, till slut hördes ett litet desperat gläfsande på avstånd och lite oroliga för att det hänt honom något begav sig Nicklas in på jakt. Gläfsandet fortsatte men till sist hade Nicklas hittat honom; sittandes på en sten och uppenbart skrikande på hjälp för han hade irrat bort sig. Han var inte långt ifrån oss, kanske tre-fyrahundra meter och borde vindat in oss för vi hade vinden i ryggen men så liten och ynklig han var när han kom till matte och hoppade upp i min famn.

Vi beslutade dock att vi skulle fortsätta promenaden med honom lös och resten av turen gick åt till att träna inkallning med massa beröm och att försvinna ur sikte när han var för långt i från oss. Det var en trött unghund som kröp upp hos matte i soffan i går kväll efter en ganska händelserik promenad...