Träningsnarkomanerna

Sådär, nu känner jag mig äntligen som en hel människa igen och inte som en gammal 80-årig tant som klagar på ont i rygg och nacke så fort vädret växlar. Efter en dunderkur med lite tigerbalsam och ipren så är det värsta förhoppningsvis över nu. I alla fall så tränade jag med Izor idag igen. Anledningen till infallet som kom under eftermiddagen var att jag tittade runt lite på klubbkamraternas hemsidor och fick se ett så snyggt följ genomfört av Elenor och Mexx och genast blev jag inspirerad. Jag har valt att lägga katalogen lite åt sidan den närmaste veckan för annars är väl risken att vi båda tröttnar på den typen av träning och nu koncenterar jag mid på fritt följ och stanna kvar i alla dess former. När han slöt upp vid min vänster sida klickade jag och belönade. Efter endast två gånger följde han mig fint och hade bra kontakt även om han plogar lite med bakdelen. Fast det är något som jag är tvungen att lära mig och det är att verkligen tänka på vad det är vi tränar. Med en så ung hund som Izor som förhoppningsvis har många tränings- och tävlingsårs framför sig kan jag inte skynda och köra allt samtidigt för då är risken att både han och jag blir förvirrade. Så efter ett par minuters funderande och lite goda råd ifrån min käre sambo som idag faktiskt agerade lite coach (kan det vara så att tävlingslydnaden även fångat Nicklas?!) tog jag tag i det. Detta innebar att allt vad plogande hette försvann och det enda som vi fokuserade på var att han skulle sluta upp vid min vänster sida och hålla positionen i två-tre steg, vilket gick som en dans.

Jag märkte efter ca tio minuters träning att min lille skitunge började tappa lite fokus och intresserade sig för mullrande gräsklippare och lekande barn lite längre bort så efter att vi avslutat bra med fritt följ lade vi ner för dagen. Värmen påverkar ju våra fyrfotade vänner i högre grad än vad den påverkar oss så det gäller att köra micropass. Däremot så verkar Izor inte lika tagen av värmen som Lex för så fort det är över 18 C då ser Lex ut som om han håller på att svimma om han måste anstränga sig och det inte involverar någon form av vattenträning. Izor knatar på så fint jämte matte tills han börjar fokusera på annat och då brukar det vara dags att köra lite annat. Efter pausen körde vi lite stanna kvar, vilket även det börjar arta sig. Han sitter så snällt och väntar tills jag ger honom frikommandot och sedan är det bus och lek.

Däremot så har jag märkt att jag fått något att bita i med Izor och han börjar mer och mer formas till den hund jag tror han kommer bli. Det har inte varit så mycket träning denna veckan som jag velat utan mycket tid har gått till annat och det är inte så inspirerande att träna när värk finns med i bilden. I alla fall, för att återgå till ämnet så har jag märkt en "frustration" kan vi kalla det i brist på bättre ord, hos Izor som tar sin form i att han aldrig riktigt slappnar av förrän vi har kört ett träningspass, hur kort eller långt det än må vara. Att träna passivitet har aldrig varit min grej så det ä inget vi lägger krut på utan jag har märkt på både Lex och Izor att de själva hittar den balansen på ett effektivt sätt utan att jag lägger mig i. Han är verkligen en arbetsnarkoman som måste få jobba innan han är nöjd! Och gissa om det glädjer hans matte för hon är likadan...