gelaflikkan.se
27Jan/160

Skridskobana

Det kan väl i stort sett sammanfatta löprundan jag och Fire begav oss ut på igår. Ingen av oss har haft särskilt stora problem med just kylan under de senaste veckorna utan löpningen har fungerat bra. Fire håller sig intill mig när jag vill och vissa gånger slänger jag med lite extra godis för att belöna upp en närmare position samt inkallningar.

Tråkigt nog började det ju töa för några dagar sedan vilket innebar att den vanliga femkilometers rundan var rena isbanan. Det blev en hel del arbete för lårmusklerna för att jag skulle klara av att hålla mig på benen men runt kom vi båda två och helskinnade dessutom. Det var vid ett par tillfällen jag fick ta in honom tätt vid min sida för att han inte skulle ta sats och få en sträckning eller ännu hellre dra ikull och slå ihjäl sig men på det stora hela var han bättre på att hitta de platser som var mindre isiga än jag. Fire verkar även ha börjat bygga upp någon typ av förväntan inför att vi ska ut och springa för varje gång ”löparmössan” kommer på står inte två ben i backen samtidigt. Han flänger fram och tillbaka samt frustar något kopiöst. Det är knappt så jag får fatt i honom för att slänga på honom halsbandet som jag ändå vill ha att grabba tag i om något oförutsett skulle hända. I övrigt är han faktiskt den perfekta löpkompisen. Han är snabb, effektiv och säger ingenting :)

11Jan/160

Slappardag och fjärrdirigering

Gårdagen spenderades i stort sett uteslutande i soffan. Bortsett från en löparrunda med Fire och en promenad med Lex kände sig ingen av oss särskilt manad att lämna värmen inomhus. I måndags förra veckan testade jag att släpa med Lex på löprundan. Det var en måttligt glad hund som sprang kopplad jämte mig medan Fire fick vara lös och lufsa runt på sitt eget lilla vis. Jag brukar vara ganska noga med att Fire ska ha joggingposition, alltså att han befinner sig vid min vänstra sida, sen om han är slickad vid vänsterbenet eller om han rör sig lite fritt spelar ingen större roll. Måndagens runda fokuserades mest kring att få Lex att röra sig i samma riktning som jag och i samma takt så Fire fick helt enkelt fria tyglar. Detta ångrade jag dock under gårdagens tur. Den eldige var precis överallt och lyssnade först vid andra eller tredje kommandot, oavsett om det var ”kom” eller något annat. Han gjorde precis som han ville och gav blanka f*n i vad jag sa eller gjorde. Till sist fick jag peta till honom i sidan för att visa vad som gällde men knappt det hjälpte heller. Så nu blir det till att börja om från början med att belöna upp joggingposition. Dock är det ganska skönt att han inte bryr sig om någon annan då vi rör oss i centrala Nässjö. Kroppen tillåter att jag springer på plan mark och även i snö men jag har märkt att kuperad terräng får vänta lite just när det kommer till löparrundorna.

Vi hann även med ett träningspass under tisdagen tillsammans med Frida och Troya som har börjat komma tillbaka efter en längre sjukdomsperiod, hunden alltså och inte Frida. Det var ganska skönt att ha lite kritiska ögon på oss igen som både kommenderade och gav feedback. Vår fjärrdirigering ser mycket bättre ut men jag kommer fortfarande inte över det där jäkla steget, står jag på ett visst avstånd fungerar det utmärkt men så fort jag tar ytterligare ett halvt steg bakåt gör han inte uppsittet förrän jag sagt sitt två gånger. Jag fattar inte vad jag gör för fel! Vi har gått tillbaka till basic samt att jag lugnat ner både momentet och hans förväntningar på det men det är väl bara att traggla på tills någon av oss kommer på en lösning. Om någon har några tips mottages dessa gladeligen.

28Dec/150

Exterm belöning

En del av juldagen spenderades i blåst och rusk ute på klubben. Det var en väldigt taggad Fire som körde igenom en längre länkning med inkallning, läggande under gång samt vändningar på stället innan jag testade av avsluta med fria följet. När Frida och jag tränade sist märkte vi ganska snart att han blir övertaggad i just fria följet av att den externa belöningen ligger vid planens slut. Så fort vi vände mot hållet där bollen låg kom både studs och plogning. Detsamma hände idag. Efter att jag avslutat länkningen genom att skicka honom till belöningen testade jag att köra fria följet med bollen i fickan. Jag fick i stort sett samma resultat de gånger han lade märke till den men ett fint och välflytande fritt följ de gånger han inte visste vad han skulle få. För säkerhets skull belönade jag även upp en bra position och attityd med godis för att få ner honom lite.

Vi körde även rutan ett par gånger, både tävlingsmässigt och även back to basic då han fick se att jag lade ut belöningen. Jag har stött på lite problem när det gäller hopp över hinder då han har en tendens att gå ut i en högervinkel, nästan utanför hindret vilket gör att han inte hoppar tillbaka utan springer in till min sida istället. Jag är inte riktigt säker på hur jag ska komma tillrätta med denna detalj. Även i fjärren har vi lite problem då jag är för inkonsekvent med att träna back to basic där i flera och kortare sekvenser hemma. Enligt Frida måste jag lugna ner mig och vänta för både jag och Fire kör på som ångvältar med sitt-ligg-sitt-ligg och när det inte sker i den takt han är van vid reagerar musklerna innan hjärnan hinner koppla på. Det ger resultatet att jag har en hund som hoppar upp och ner som en jojo och på så sätt får med sig rumpan framåt hela tiden. Matte måste helt enkelt lugna ner tempot och köra oftare.

24Dec/150

GOD JUL!

IMG_7603

22Dec/150

Min nya joggingpartner

För några veckor sedan fick jag ett lite halvgalet infall som genast blev till verklighet. Jag har ju som redan nämnt varit ganska trött på att kroppen inte velat vara med på de upptåg jag vanligen tar mig för och för att ge den en riktig chans har jag därför beslutat mig för att återuppta springningen. Sagt och gjort åker rejäla joggingkläder på och med Fire springandes lös jämte mig kan Nässjöborna nu beskåda spektaklet ett par gånger i veckan runt sjön.

De första gångerna var jag lite orolig för att ha Fire lös i en så central del av stan, även om det inte är någon trafik vid sjön så är det ju en del andra motionärer och även en hel del fåglar som rör sig vid samma område. Jag kände även att springa med ett koppel i näven inte skulle vara något för oss då han både lyssnar och är mer uppmärksam på mig när han är lös. 3 km har det blivit under de första gångerna, något som i min värld är helt fantastiskt då det bara är 7 veckor sedan jag faktiskt opererades. Jag har även försökt lägga in lite träning på vissa sträckor för Fires del där vi tränar en ”joggingposition” där jag helt enkelt uppmuntrar honom att han söker min vänstra sida i maklig takt. Han behöver inte ha någon fotposition utan får gärna röra sig lite framför och bakom men att han inser att det är springningen i sig som är fokus och inte att springa runtomkring mig och lukta på allt. Det har faktiskt gått jäkligt bra och jag har under veckorna fått många komplimanger för vilken fin och lydig joggingpartner jag har. Det brukar vara de första metrarna han gärna kollar in fåglarna vid strandkanten men efter en liten påminnelse sluter han snabbt upp och bryr sig varken om folk som går med eller utan hund eller annan störning.

Det var vid ett tillfälle i fredags då han misstog en annan joggare för mig och som tur var innebar det bara en hastig ursäkt och en jäkla massa skratt. Fire sprang helt enkelt på i sin egen takt och tänkte väl inte på att han var vid min sida utan han fick i stället syn på en annan joggare lite längre fram med samma typ av mössa jag hade som vi skulle komma att passera. Hunden ökar helt enkelt takten och föll i steg med killen framför. Döma av stackarns förvåning när han får sällskap av en golden retriever innan han insåg att jag var bakom. En inkallning senare och en förvånad Fire så var problemet löst. Första gånger var han lite trött efteråt även om det snarare handlade mer om att det kan vara jobbigt att hålla fokus på mig så länge än att faktiskt springa för gudarna ska ju veta att den hunden har energi.

17Dec/150

Canon EF-S 55-250mm f/4-5,6 IS II

I förra inlägget nämnde jag nog att jag fått den stora äran att fota NIF:s A-lag i bandy under säsongen. Allt började egentligen genom ren slump då jag vid ett tillfälle tog med mig kameran för att öva att fotografera rörliga objekt. För er som varit på en bandymatch så vet ni om att många gånger rör sig spelarna i en jäkla hastighet och gärna i någon typ av klungor vilket gör fotografering till en utmaning. Därefter har det egentligen fortsatt med att jag fått äran av NIF och dess supporterklubb Röda Bollen att fotografera lagets hemmamatcher. Jag har varit vid någon bortamatch och kommer säkert följa med på flera men i dagsläget är det främst hemmamatcherna som gäller. Vill ni se några bilder ifrån senaste matchen kolla här.

I alla fall, nu skulle inlägget inte handla om bandy utan snarare fotografering. Jag har ju sedan några år tillbaka en systemkamera och en ganska bra sådan. Det är en Canon EOS 550D som egentligen är alldeles för avancerad för en hobbyfotograf som jag. Jag har alltid varit nöjd med den även om objektivet har gett mer att önska. Det är det standardobjektiv som följde med kameran och detta till trots har jag kunnat ta ganska många bra bilder genom åren även om det sätter kreativiteten på prov. När det kommer till objekt på längre håll och i sämre ljus är det dock urkasst. Jag har gått och spanat i flera år efter ett nytt prisvärt objektiv och för några veckor sedan tog jag mig själv i kragen. Jag gjorde efterforskningar på nätet, pratade med kompisar som är duktiga fotografer och vad de tyckte jag borde ha och till sist har jag terroriserat personalen på Hegethorns i Nässjö. Jag ville ha både zoom och bra ljusinsläpp vilket kanske inte alltid är möjligt i den prisklass jag tänkt mig.

Jag vet inte om jag gav ett väldigt desperat intryck i butiken eller om det berodde på min naturliga charm men i slutändan gick jag därifrån med ett riktigt bra objektiv som jag dessutom lyckats få billigare! Jag testade objektivet i butiken samt testade att fotografera rörliga objekt ute och än så länge går jag på moln. Eldprovet blir egentligen under annandagen och nyårsafton då NIF möter Tranås BoIs och jag är en av de som ska fotografera matcherna. Jag tänkte även försöka fotografera lite hund under jullovet för att se om det håller måttet. Objektivet heter Canon EF-S 55-250mm f/4-5,6 IS II och har egentligen mer zoom än vad jag behövde eller tror att jag kommer använda men ljusinsläppet är bättre än konkurrerande märken i samma prisklass. Så det här fick bli min lilla julklapp till mig själv.

10098_1

14Dec/150

I believe I can fly!

Det märks att man återigen är tillbaka på banan. Helgen har varit intensiv, om än på ett mindre stressigt sätt än innan. Det har både varit after work med jobbet, fotografering av Nässjö IF:s A-lag i bandy när de spelade mot Motala samt tjejmiddag. Söndagen innebar egentligen ingen direkt planering utan tanken var mest att jag skulle få till ett träningspass med Fire och däremellan skulle vi ta det lugnt.

Mycket riktigt blev det ett träningspass tillsammans med Frida och Troya. Jag vet inte ifall jag kan kalla det träningspass utan snarare att Fire försökte logga flygtimmar. Jag tror att hunden befann sig mer ovan mark än med tassarna på backen. Det märks mer och mer att han blivit ganska understimulerad under de senaste fem veckorna trots mindre mikropass här och där. Vi körde en länkning med inkallning, läggande under gång samt fria följet. Inkallningen och läggande under gång såg suveränt ut förutom att han tjuvade på två kommandon. Fria följet var egentligen katastrofalt. Han trängde och plogade samt studsade som den lilla knäppgök han är. Det går egentligen inte att göra annat än att skratta men för att få ner honom i varv försökte vi fokusera på att han skulle komma ner i varv och tänka efter innan jag skickade honom på den externa belöningen. Länkningen i sig fungerade alldeles utmärkt och energinivån var det verkligen inget fel på.

Därefter körde vi igenom rutan igen, denna gång med att jag gick rakt emot rutan och tydligt bad honom att kolla in den. Det gick mycket bättre än förra veckan då han varken tvekade eller lovade tillbaka till mig utan gick direkt på belöningen. Den stora biten under gårdagens pass var just fjärren. Vi kommer få gå tillbaka till lite grunder då både jag och Fire mest stressat igenom momentet så nu blir det kampanj på att gå tillbaka till basic samt stadga. Jag försökte få lite skymningsbilder efter träningspasset i och med att det varit en sådan vacker dag med all frost på Höglandet, nedan ser ni resultatet.

IMG_7260IMG_7262

11Dec/150

Vi är igång!

Idag är det fem arbetsdagar jag äntligen fick återgå till att börja jobba heltid igen. Det märks både i skallen och i kroppen att det var precis det som behövdes för jag är inte alls lika rastlös längre vilket i sin tur lett till att även hundarna verkar lugnare.

För drygt en vecka sedan gick farsan och stukade foten under en av promenaderna med Skuggorna och vips var det bara att vänja sig att gå långpromenader med dem själv igen. Det var något jag fasat lite för då Lex drar ganska mycket och att Fire inte alltid kan vara lös beroende på vart vi går. Jag har ju inte riktigt orken ännu till att gå de där jättelånga rundorna som vi tog precis innan jag blev sjuk så det blir fler och mindre promenader i stället. Däremot är jag uppe i samma hastighet som jag hade innan operationerna när vi är ute vilket i sig är skönt.

Förra veckan vågade vi oss med Fridas stöttning och stöd ut på träningsplanen igen med en strukturerad plan över vilka belöningar som skulle erbjudas och vart de skulle placeras för att minska exempelvis kamplek tillsammans med mig. Det var en övertaggad eldig hund som fick köra rutan, inkallning, hopp över hinder samt en genomgång av fria följet. Vi körde även lite länkning med belöningen utanför planen. Enda gången vi egentligen stötte på lite problem var vid rutan. Jag har ju fått till mig att jag ska köra den mer tävlingsmässig så innan vi började träningspasset hade jag lagt ut en belöning och mitt under passet gjorde jag ett skick. Det var en osäker Fire som sprang ut men som snabbt vände in mot mig igen. Då föreslog Frida att jag skulle göra om momentet igen men att faktiskt försöka visa rutan lite genom att vi skulle gå en lite längre sträcka mot den medan jag taggade honom lite på den. Resultatet blev att han i stället tjuvade men jag släppte igenom det denna gång då han faktiskt sprang till rutan och tog belöningen där. Det är något vi kommer arbeta mer med.

Jag fick även lite besiktning på vad vi kan träna mer på hemma vilket var ingångar vid sidan då han tjuvade en del och satte sig snett vid exempelvis vänster och höger halt. Vi ska även köra mer på fjärren, just nu fungerar läggandet suveränt men inte sättandet. Det fungerar när jag står nästan framför honom i nos mot näsa men inte när jag flyttar mig. Det blir helt enkelt att lägga en kampanj på det framöver. Vi behöver även träna generellt på att han ska sätta sig på avstånd när jag kommenderar då det är en del i hopp över hinder. Några småpass har det faktiskt blivit under veckan, främst med fjärren men tanken är väl att vi ska kunna ta oss ut till klubben under helgen och köra ett pass.

Fire1

17Nov/150

FREEDOM!

Att en ynka liten promenad kan ge så jäkla mycket frihetskänsla! För en stund sedan när tristessen och rastlösheten tog överhand snörade jag helt enkelt på joggingskorna, satte på Fire halsbandet och gick ut. Det regnade, blåste, var kallt och mörkt men jisses vad skönt det var. Jag vågade inte ha med Lex med tanke på kraften den hunden har i samtliga muskler samt att operationssåren inte läkt fullt ut men Fire kan jag ju kontrollera ganska bra så han fick helt enkelt gå lös hela promenaden. Jag hade inte behövt oroa mig heller för hunden höll sig inom en tvåmeters radie runt mig hela tiden. Jag har nog aldrig riktigt sett hur mycket koll han har på mig och fullkomligt struntar i omgivningen förrän nu. Vi passerade både barn och vuxna med hundar men inte en enda gång slängde han ett ögonkast åt dem. Han höll ständig uppsyn över mig eller nosade runt på backen, kom han för långt ifrån mig behövde jag inte ens ropa innan han var vid min sida igen.

16Nov/150

När orken inte riktigt finns

Andra veckan som sjukskriven avklarad och jag tror att jag håller på att dö av tristess. Vädret utanför är grått och bara ruskigt men det infinner sig ingen myskänsla inomhus heller. Jag får mer och mer energi till vardagssaker samt att jag klarar av att gå längre och längre sträckor med Skuggorna, fortfarande med sällskap men i övrigt är det mest meh. Det finns helt enkelt inget bättre ord för det. Jag har ingen energi till att ge mig ut på de där riktiga långrundorna i skogen som brukar vara både min och Skuggornas energiboost samt att jag inte kan åka iväg och träna hund ännu. Rörligheten är fortfarande inte 100 % vilket i sin tur gör det svårare med krutdurken Fire som både är ganska bufflig och fysisk i sin lek och belöningar. Jag har gett mig på några korta träningspass inomhus och i trädgården men det blir inte riktigt samma sak när jag inte kan delta till max.

Just nu reflekteras det även i hundarna. Lex som i vanliga fall mest är nöjd med att vara med upplevs nästan lika deppig som jag mellan varven och Fire springer runt och bjuder in till lek överallt. Om det inte hade varit för att pappa tagit över långrundorna hade de väl klättrat på väggarna båda två. Båda två har dessutom blivit extremt mattiga och det är sällan jag får en stund utan en hund i knäet eller på fötterna. Häromnatten höll jag på att få en hjärtinfarkt när jag skulle gå upp och fylla på vattenflaskan på toa och inser att det står ett par blänkande ögon och stirrar på mig i dörröppningen. När jag öppnade dörren helt står Fire utanför och glor och Lex ligger på golvet med uppsikt åt alla håll. Det är 2,5 meter mellan sovrum och toalett! De hade lätt kunnat hålla koll ifrån hundbädden. Innerst inne är det dock ganska skönt att ha Skuggorna hack i häl, det ger en känsla av normalitet medan jag sakta men säkert frisknar till mer och mer.